Möt Malin Gustafsson 

I år går alla pengar vi samlar in till Djurrättsalliansens Researchteam, vi mötte upp med en av deras frontfigurer för att snacka lite mer om vad löpning har gemensamt med aktivism. 

Malin! Du ska springa Vegoloppet om mindre än en månad, hur känns det?

– Skräckblandad förtjusning? Nej, det ska bli så roligt! Av flera anledningar. Främst tycker jag att Vegoloppet är ett otroligt fint initiativ som är så mycket mer än ett löplopp - uppmuntran till en grönare livsstil och att överskottet går till välgörande ändamål. För oss i Djurrättsalliansen möjliggör det vårt arbete för djuren att vi får gåvor och det är såklart ovärderligt. Sedan är Bokskogen helt underbar, jag promenerar ofta där med Lily, hunden i mitt liv. Och det ska självklart bli så kul att få springa med alla andra deltagare. Tror det kommer bli en toppendag och fin gemenskap!

Hur ser din relation till löpning ut? Springer du bara när du är tvungen? Tycker du det är roligt eller ser du det som ett nödvändigt ont?

– Jag är ingen löpare, varken frivilligt eller under tvång antar jag. I perioder har jag gett mig på att springa, men har nog helt enkelt inte riktigt fastnat för löpning som träningsform eller nöje. Jag tycker om att vandra i naturen och sedan tränar jag pass på Friskis och det passar bra för just mig. Men vem vet, det kanske ändras nu och jag blir en mästerlöpare. Det här är nog en bra början! 

Har du behövt lägga benen på ryggen någon gång när du varit ute och smygfilmat? Springer minkfarmare eller grisbönder snabbast? 

– Lyckligtvis inte på så sätt att jag haft någon flåsande i hasorna. Men de får ju gärna komma till Vegoloppet och springa efter mig. Det hade varit en rolig syn! 

Alla pengar från loppet går ju till Djurrättsalliansens researchteam som du jobbar med. Vilket avslöjande är du mest stolt över?

– Jag tycker att varje djurs livsöde vi lyckas dokumentera är lika viktig, annars skulle det vi människor utsätter djuren för aldrig nå allmänhetens ögon. Deras liv skulle bara vara en siffra i statistiken över alla de djur som föds upp och dödas för att bli mat, kläder och så vidare. Men det är jobbigt att ”bara” stå med en kamera i handen när ens naturliga instinkt egentligen är att agera när en står öga mot öga med individer som befinner sig i akuta situationer. Jag önskar att jag kunde ge alla djur de liv de egentligen förtjänar. Men med tanke på att omkring 100 miljoner djur dödas inom livsmedelsindustrin i Sverige varje år är det en omöjlig uppgift och därför tror jag att visa djurens verklighet är ett effektivt sätt för att förändra djursynen i vårt samhälle. Men ska jag nämna ett avslöjande får det bli vårt första stora då vi hade filmat på över 100 grisfabriker runtom i Sverige. Avslöjandet om grisindustrin djurplågeri fick en enorm uppmärksamhet i media och satte djurens verklighet på agendan, vilket har fått många människor att sluta äta djur.

Vi har hört att du har ett förflutet som friidrottare, vilken var din starkaste gren och vad saknar du mest från spjutkastar- och häcklöpartiden?

– Javisst, jag tyckte om konsistensen i löparbanan och det var roligt att springa med spikskor. Även om jag kände ett litet obehag inför häckarna var det väldigt roligt när en väl kom på någon slags teknik och så även längd- och höjdhopp. Men någon lysande framtid inom friidrotten hade jag inte rent prestationsmässigt och då det var väldigt tävlings- och prestationsinriktat så lade jag ner friidrotten. Men jag har kvar spikskorna.

Vilken är din bästa pepplåt? Alltså vad skulle du vilja höra när du har det jobbigt i löpspåret eller när du kommer i mål? 

– Det finns många och det kanske skiftar för mig lite beroende på humör. I gotta feeling med The Black eyed peas eller Not gonna get us med t.A.T.u kanske? Andra fina låtar som får det att bubbla till i cellerna är Release me med Oh Laura och A change is gonna come med Sam Cooke.